" En regning dag för 13 år sedan. "
Det var en dag för 13 år sedan.
Jag minns den som det var igår. Jag var alltså 5 år då.
Jag har ju skilda föräldrar så jag var hemma hos min pappa den veckan.
Det var lov och jag ville inget hellre än att det skulle bli söndag så jag kunde få
åka tillbaka till min älskade mamma, till tryggheten. Trött på att känna rädslan,
redan som 5 åring... Jag visste hur dåligt jag mådde, redan då!
Man ska inte veta det, man ska inte veta... någonting typ mer än dockor?
Jag satt på en stol i köket och målade med kritor.
Helt ensam hemma, min pappa var hemma hos någon kompis och fixade med
datorn så jag fick vara ensam. Jag minns hur hungrig jag var den dagen,
han sa att han skulle vara borta en stund bara men timmarna gick,
det blev kväll och det var kolsvart ute. Jag försökte fördriva tiden,
och jag trivdes faktiskt med ensamheten, trots att jag var så liten.
Jag behövde inte vara rädd, ingen kunde ju skada mig!
Klockan var halv 10 på kvällen, pappa kom hem och var fullare än någonsin.
Han började skrika på mig för jag hade somnat i soffan.
Han skrek något om att; ska du sova så gör du det i sängen ungjävel..
Jag reste mig upp som ett skott, gick ut i köket där han satt vid köksfläkten och rökte.
Jag sa; pappa, jag är hungrig...
Han tittade på mig med arga, besvärade ögon och sa; varför har du inte ätit då?
Vafan tänker han med? jag va 5 år? Man ska inte röra spisen då?
Man ska inte lämna en liten flicka ensam hemma äns då,
och varför bli arg när jag bara påpeka att jag var hungrig?
Jag var oönskad antagligen. Han ville inte ha mig längre.
Mamma ville skiljas (jag förstår mycket väl varför..)
men vad hade jag gjort för ont?
Jag gick bort mot skafferiet, men då sa han;
du kan inte ställa dig och hålla på med mat nu mitt i natten lilla du.
såhär sent på kvällen ska ungjävlar sova så marsch i säng nu!
Jag kved lite, men jag vågade inte säga emot. Jag visste att jag skulle få ett straff.
Han hörde mig gny, och någonting slog slint i huvudet på honom.
Han skrek på mig att komma tillbaka (jag var ju nästan inne i sovrummet då)
Jag går tillbaka och han säger; ät då förhelvete!
Jag sken upp och sa; får jag verkligen det?
(ni vet på det sättet överlyckliga barn gör..)
Han blev arg och sa; nu sa jag att du fick sluta tjata för helvete!
Jag stod som förstenad av hans gälla röst som skrek sig långt in i huvudet på mig.
Han tog tag i mitt hår och kastade in mig i spisen så jag slog bakhuvudet i kanten
och föll ihop som en liten sandsäck på golvet.
Jag minns den här gången så väl. Jag kände smärtan, att det rann ifrån huvudet.
Att jag var så rädd, jag ville till mamma men jag kunde inte. Vad skulle jag göra?
Jag tog mig kraft, pappa hade skrattat då jag låg på golvet, sen gått därifrån vidare
in till tv;n... Jag gjorde en riktig kraftansträngning och reste mig..
Gick in på mitt rum och önskade jag skulle dö.
Den vita kudden blev röd den natten och dyngsur av alla tårar.
Jag glömmer det aldrig. En utav de värsta nätterna i mitt liv.
Jag grät mig till sömns då, men det var varken första eller sista gången. "
Usch, tycker verkligen synd om denna tjejen! Hon bloggar om sitt liv förr. Jag skulle kunna döda sånna här människor, som gör så här emot ett oskyldigt barn! Fyfan!
Be Strong Girl!
Peaceovernout,'
