Förlossnings berättelse :)
30 Augusti,'
Och så var våran efterlängtade lilla flicka här! <3
Lilla Isabelle. Hon vägde 1710 g & var 41 cm lång. Anledningen till att hon var så liten var för att jag hade havandeskapsförgiftning.
Mina värkar började smått på Fredags förmiddag med 5 - 10 minuters mellanrum. Jag ringde in till förlossningen, och undrade vad dom tyckte. Dom tyckte att jag inte lät så smärtpåverkad, så dom sa att jag skulle stanna hemma och ta det lugnt, kolla på film osv. Hur fan går det att slappna av när man har verkar tyckte jag :P
Men jag & älsklingen hade bestämt dagen innan att vi skulle gå på resturang och äta mat, när han kom hem från jobbet för att "fira" att han skulle gå på semester. Sagt och gjort, när gosen kom hem från jobbet hade jag kraftigare värkar, men det hindrade inte mig från att äta. Han duschade och gjorde sig fin, och vi åkte ner. Väl på resturangen hade jag 5 minuter mellan värkarna, och när vi kom hem så försökte jag vila men det gick inte. Gosen somnade några timmar och klockan 20 ringer jag in till förlossningen igen, och dom tycker att jag ska komma in på en kontroll.
Jag väcker Pierre och säger att vi ska åka in. Han fattade inte först och sa: "de e la ingen brådska" Jo, sa jag då!
Fortare upp ur sängen hade jag inte sett han flyga. Jag packar min mammaväska lite snabbt innan, för säkerhets skull, vi skulle ju bara in på en kontroll. Pierre gick ut till bilen innan mig, och jag gick på toaletten och då gick slemproppen. Min puls steg :P
20:30 ringde vi på klockan in till förlossningen. Dom öppnade så glatt. Vi gjorde ett CTG test & varje gång jag fick en värk så gick hennes hjärtslag ner. Testet gjordes i över en timme. Sen kom en barnmorska in och gjorde en undersökning, jag var bara öppen 1 cm. Hon sa att det inte skulle bli barn än, på många dar. Men så FEL hon hade. ( Hade lite svårt för henne ) Klockan halv 11 cirkus, så kom en annan barnmorska in och sa att vi skulle göra ett ultraljud, in rummet bredvid, för och se hur lång hon var osv. Sagt och gjort, vi gick in i det andra rummet och hon mätte hennes lårben. Hon sa att det var en liten bebis, och hon tippade på att hon bara skulle väga 2200g vi blev änna oroliga, och dom tippade då på att jag hade havandeskapsförgiftning, iom att hon var så liten. Jag fattade ingenting, samtidigt som jag hade i huvudet från den andra barnmorskan att det inte skulle bli barn, så ställde jag mig in på det. Bm, som gjorde ultraljudet sa att vi skulle göra ett till ctg test, och att nattpersonalen skulle ta över, och att vi skulle följa med till rummet för ett nytt CTG test så jag trodde att vi skulle gå in i undersöknings rummet igen, men vi följde efterdom till ett annat rum, förlossningsrummet. Jag fattade verkligen ingenting.
En barnmorska sa åt mig att ta av mig kläderna och sätta på mig en sjukhusrock. Och då blev jag förvirrad. Jag grät och förstod ingenting, jag var rädd helt enkelt. Sagt och gjort. Jag la mig ner på sjukhussängen, och Pierre var med mig hela tiden. Han var underbar <3 Han hjälpte mig igenom värkarbetet jätte bra <3 Sen frågade nattpersonalen, Elisabeth tror jag hon hette, om jag ville ha lustgas för mina värkar. Absolut sa jag änna :) Jag blev gör yr från början, och hela världen snurrade för några sek. Det var äckligt, men dom sänkte lustgasen lite granna. Då blev det bättre. Sen satte hon dropp på mig, och jag grät & var "hög" samtidigt, för att jag var så nålrädd. ( Men jag kan säga att det är jag inte längre idag, så mycket som jag blev stucken under den sjukhusvistelsen! :P ) Men Pierre var vid min sida hela tiden, och jag kände mig så trygg. Saknade min mamma oerhört mycket minns jag, och vi hann inte ringa till någon utav våra familjer, så Pierre gick ut för att ringa min mamma och hans pappa.
Natten gick och jag hade verkar, sov inte en blund. Hade ju dropp, så det var la de som hjälpte mig att hålla mig pigg, om man säger så! :) Pierre sov som en stock, igenom mina värkar. Fast jag minns att han vaknade och sa att han frös. Så när barnmorskan kom in nästa gång bad jag dom hämta en extra filt o lägga över honom :)
Klockan 10 kom barnmorskan in och sa att vi skulle upp till gyn, för ett till, bättre ultraljud, för att mäta mängden fostervatten & kolla tillförseln i navelsträngen. Jag väckte Pierre och sa att han skulle följa med mig upp. Sagt och gjort, dom kollade på henne och sa nu att hon inte alls knappt, hade något fostervatten. Och att hon bara skulle väga 1500g. Jag blev jätte ledsen, och började storgråta. Jag förståd ingenting, och jag varr rädd. Pierre tog min hand <3 Den läkaren var jag inte alls nöjd med, som gjorde det ultraljudet. Hon lät så negativ, precis som om att hon inte skulle klara sig. Så kollade hon på min mage och undrade för sig själv om det skulle gå att snitta mig, ( för att Isabelle var så liten så trodde dom att hon inte skulle klara av en vaginal förlossning)
När vi var klara där, åkte vi ner till förlossningen igen. In på rummet och så sa våran barnmorska att vi skulle göra ett nytt CTG test, för o kolla hur hon reagerade på verkarna nu. (Hennes hjärtslag gick ner varje gång jag fick en värk) Ewa, barnmorskan, sa at det kanske blir snitt, beroende på hur hon skulle reagera.
Jag vet att jag hann inte att tänka, allt gick så jädra fort. Från att vi kom in på kvällen innan på en undersökning, till att jag låg där och skulle ha barn denna dagen. Dom började förbereda mig med kateter, och gav mig breckanyl spruta, som stoppar verkarna. När dom satte in katetern, skrek jag av rädsla och Pierre var vid min sida hela tiden! Underbaraste! <3 Och så minns jag att Ewa sa att, lustgasen får du inte ta med dig in, och då blev jag gör rädd.
Nu gick allt fort, Pierre bytte om till operationskläder, han såg änna ut som en snygg läkare ;) Och jag drog in så mycket lustgas som helst, minns jag, precis innan dom rullade ut sängen ur rummet. Och in på operationssalen, var det en massa läkare & sjuksköterskor som pressenterade sig, och jag fattade nada. Jag var redan så orolig och rädd att något skulle hända med vårat underverk! Dom sa till mig att dom skulle lägga den häringa bedövningen i ryggen, inte epudiralen, utan en annan när man opereras. Och jag som var livrädd för nålstick, och så just i ryggen. Först fick jag ligga ner på båren, och han sa till mig att det skulle stickas till, och jag låg där och darrade & skakade pga breckanylen, och jag skrek mumlade, ( om man kan säga så) för att det gjorde så jävla ont. Och det gick inte, han försökte igen, och igen & igen. Tillslut fick jag sätta mig upp på båren, och huka ihop som en säck, och jag skrek att jag ville ha lustgas, och Pierre höll min hand hela iden, var så trygg med honom, så lustgas fick jag, och han stack mig igen & igen & igen. Det gick bara inte. Vet att dom mumlade om att jag var fär trång mellan kotorna i ryggraden. När han stack mig sista gången, SKREK JAG AJ!!! , som bara den, tillochmed läkarna & barnmorskorna hoppade till och dom frågade vad det va som gjorde ont. Det var som miljontals nålstick i mitt vänstra ben. Han träffade en nerv, och det gjorde ta mig fan ont. Han som stack mig frågade om jag inte ville sövas istället, NEJ! sa jag. Dom fick ringa på en annan narkosläkare, som kom ner och satte denna bedövning. Han kom efter någon minut, och satte den på andra försöket! Underbara han tänkte jag. Tillochmed sa det till han tror jag.
Nu var det snabba ryck, nu fick jag lägga mig ner, och så satte dom något slags dropp i min andra han också. Och så kom den fram en maskerad läkare som sa att jag skulle säga till ifall jag kände något, när han tog en blöt bomullstuss på min mage. Men jag kände ingenting. Dom satte upp skynke, och Pierre satt vid mig helatiden. Sen så fick jag syrgas genom näsan, och jag kände mig mest yr. Sen så fick jag typ lite panik när jag inte kände av mina ben. Dom började och skära och jag såg ingenting, inte Pierre heller. Jag minns att jag försökte att hosta men det gick inte för att jag var bedövad från bröstkorgen ända ner till tårna.
Haha, jag frågade också Pierre ifall dom hade börjat o skära mig, iom att jag inte kände någonting, han sa:"nej, gos!" Men jag fattade att han sa så bara för att jag inte skulle få panik. Så sa jag: Omen säg nu! Han: Ja, dom har börjat. Sedan efter några minuter så hör vi ett skrik från Isabelle! Åh det var så lyckligt, Jag & Pierre kollar på varandra och bara ler. Och sedan säger dom "pappa, kan följa med" ...
Dom kom in och sa vad hon vägde osv. Mem dom berättade inte könet, jag ville att pappa Pierre skulle göra det! Dom sydde klart mig, jag var nog klar 30 minuter senare. Och dom kör mig direkt till Neonatal avdelningen, där Pierre sitter med våran dotter <3 När jag såg henne första gången så sa jag "Åhh, gud vad söt!" Det gick några sekunder och så säger Pierre, ska du inte fråga vad det blev? haha, jag var så borta och allt hade gått så snabbt. Så sa han att det var en dotter. Som jag visste ;) <3 Den stunden var underbar, och det kom in en barnmorska vid namn Inger som jag bara älskade! Underbar barnmorska! Hon gav mig lite värktabletter & en morfin spruta för värken jag skulle ha sedan när bedövningen hade gått ur kroppen. Hon frågade om vi ville ha fika nu eller om vi skulle gossa med vår dotter först.. Jag minns att jag sa: Jag vill ha mitt kaffe! :) Jag var så fruktansvärt kaffesugen! :P Efter några timmars goss med Isabelle, var vi inne på vårat förlossningsrum och fick våran Mamma & Pappa fika. OCh så ringde vi våra nära & kära. Min mamma störtgrät när jag ringde, hon var överlycklig & hade varit spänd & nervös hela dagen! Hon frågade & frågade hur vi mådde osv. Samma sak min syster, hon grät också. OCh min mormor <3 Det var också ett fint minne!
Vi spenderade några dagar inne på förlossningen, sedan blev vi förflyttade till Föräldra enheten inne på Neonatal.
Det var inte det roligaste jag varit med om i mitt liv. Men vi hade underbara sjuksköterskor där med.
Fredagen den 15:e Juli kom vi hem! Och här hemma har allt rullat på som det ska :)
Idag mår Isabelle jätte bra och återhämtar sig som hon ska. Hennes kurva går spik rakt rätt upp :) Hon väger nu 3930g & är 50,5 Cm lång! :)
Här är Isabelles kompisar från föräldragruppen. T.h Ronja - t.v Stefanie & i mitten Isabelle :)
Ska uppdatera när jag har lite mer tid om vad som händer på dagarna! <3
Pusspåer,'
Peaceovernout,'
JosefineJohansson,'
Och så var våran efterlängtade lilla flicka här! <3
Lilla Isabelle. Hon vägde 1710 g & var 41 cm lång. Anledningen till att hon var så liten var för att jag hade havandeskapsförgiftning.
Mina värkar började smått på Fredags förmiddag med 5 - 10 minuters mellanrum. Jag ringde in till förlossningen, och undrade vad dom tyckte. Dom tyckte att jag inte lät så smärtpåverkad, så dom sa att jag skulle stanna hemma och ta det lugnt, kolla på film osv. Hur fan går det att slappna av när man har verkar tyckte jag :P
Men jag & älsklingen hade bestämt dagen innan att vi skulle gå på resturang och äta mat, när han kom hem från jobbet för att "fira" att han skulle gå på semester. Sagt och gjort, när gosen kom hem från jobbet hade jag kraftigare värkar, men det hindrade inte mig från att äta. Han duschade och gjorde sig fin, och vi åkte ner. Väl på resturangen hade jag 5 minuter mellan värkarna, och när vi kom hem så försökte jag vila men det gick inte. Gosen somnade några timmar och klockan 20 ringer jag in till förlossningen igen, och dom tycker att jag ska komma in på en kontroll.
Jag väcker Pierre och säger att vi ska åka in. Han fattade inte först och sa: "de e la ingen brådska" Jo, sa jag då!
Fortare upp ur sängen hade jag inte sett han flyga. Jag packar min mammaväska lite snabbt innan, för säkerhets skull, vi skulle ju bara in på en kontroll. Pierre gick ut till bilen innan mig, och jag gick på toaletten och då gick slemproppen. Min puls steg :P
20:30 ringde vi på klockan in till förlossningen. Dom öppnade så glatt. Vi gjorde ett CTG test & varje gång jag fick en värk så gick hennes hjärtslag ner. Testet gjordes i över en timme. Sen kom en barnmorska in och gjorde en undersökning, jag var bara öppen 1 cm. Hon sa att det inte skulle bli barn än, på många dar. Men så FEL hon hade. ( Hade lite svårt för henne ) Klockan halv 11 cirkus, så kom en annan barnmorska in och sa att vi skulle göra ett ultraljud, in rummet bredvid, för och se hur lång hon var osv. Sagt och gjort, vi gick in i det andra rummet och hon mätte hennes lårben. Hon sa att det var en liten bebis, och hon tippade på att hon bara skulle väga 2200g vi blev änna oroliga, och dom tippade då på att jag hade havandeskapsförgiftning, iom att hon var så liten. Jag fattade ingenting, samtidigt som jag hade i huvudet från den andra barnmorskan att det inte skulle bli barn, så ställde jag mig in på det. Bm, som gjorde ultraljudet sa att vi skulle göra ett till ctg test, och att nattpersonalen skulle ta över, och att vi skulle följa med till rummet för ett nytt CTG test så jag trodde att vi skulle gå in i undersöknings rummet igen, men vi följde efterdom till ett annat rum, förlossningsrummet. Jag fattade verkligen ingenting.
En barnmorska sa åt mig att ta av mig kläderna och sätta på mig en sjukhusrock. Och då blev jag förvirrad. Jag grät och förstod ingenting, jag var rädd helt enkelt. Sagt och gjort. Jag la mig ner på sjukhussängen, och Pierre var med mig hela tiden. Han var underbar <3 Han hjälpte mig igenom värkarbetet jätte bra <3 Sen frågade nattpersonalen, Elisabeth tror jag hon hette, om jag ville ha lustgas för mina värkar. Absolut sa jag änna :) Jag blev gör yr från början, och hela världen snurrade för några sek. Det var äckligt, men dom sänkte lustgasen lite granna. Då blev det bättre. Sen satte hon dropp på mig, och jag grät & var "hög" samtidigt, för att jag var så nålrädd. ( Men jag kan säga att det är jag inte längre idag, så mycket som jag blev stucken under den sjukhusvistelsen! :P ) Men Pierre var vid min sida hela tiden, och jag kände mig så trygg. Saknade min mamma oerhört mycket minns jag, och vi hann inte ringa till någon utav våra familjer, så Pierre gick ut för att ringa min mamma och hans pappa.
Natten gick och jag hade verkar, sov inte en blund. Hade ju dropp, så det var la de som hjälpte mig att hålla mig pigg, om man säger så! :) Pierre sov som en stock, igenom mina värkar. Fast jag minns att han vaknade och sa att han frös. Så när barnmorskan kom in nästa gång bad jag dom hämta en extra filt o lägga över honom :)
Klockan 10 kom barnmorskan in och sa att vi skulle upp till gyn, för ett till, bättre ultraljud, för att mäta mängden fostervatten & kolla tillförseln i navelsträngen. Jag väckte Pierre och sa att han skulle följa med mig upp. Sagt och gjort, dom kollade på henne och sa nu att hon inte alls knappt, hade något fostervatten. Och att hon bara skulle väga 1500g. Jag blev jätte ledsen, och började storgråta. Jag förståd ingenting, och jag varr rädd. Pierre tog min hand <3 Den läkaren var jag inte alls nöjd med, som gjorde det ultraljudet. Hon lät så negativ, precis som om att hon inte skulle klara sig. Så kollade hon på min mage och undrade för sig själv om det skulle gå att snitta mig, ( för att Isabelle var så liten så trodde dom att hon inte skulle klara av en vaginal förlossning)
När vi var klara där, åkte vi ner till förlossningen igen. In på rummet och så sa våran barnmorska att vi skulle göra ett nytt CTG test, för o kolla hur hon reagerade på verkarna nu. (Hennes hjärtslag gick ner varje gång jag fick en värk) Ewa, barnmorskan, sa at det kanske blir snitt, beroende på hur hon skulle reagera.
Jag vet att jag hann inte att tänka, allt gick så jädra fort. Från att vi kom in på kvällen innan på en undersökning, till att jag låg där och skulle ha barn denna dagen. Dom började förbereda mig med kateter, och gav mig breckanyl spruta, som stoppar verkarna. När dom satte in katetern, skrek jag av rädsla och Pierre var vid min sida hela tiden! Underbaraste! <3 Och så minns jag att Ewa sa att, lustgasen får du inte ta med dig in, och då blev jag gör rädd.
Nu gick allt fort, Pierre bytte om till operationskläder, han såg änna ut som en snygg läkare ;) Och jag drog in så mycket lustgas som helst, minns jag, precis innan dom rullade ut sängen ur rummet. Och in på operationssalen, var det en massa läkare & sjuksköterskor som pressenterade sig, och jag fattade nada. Jag var redan så orolig och rädd att något skulle hända med vårat underverk! Dom sa till mig att dom skulle lägga den häringa bedövningen i ryggen, inte epudiralen, utan en annan när man opereras. Och jag som var livrädd för nålstick, och så just i ryggen. Först fick jag ligga ner på båren, och han sa till mig att det skulle stickas till, och jag låg där och darrade & skakade pga breckanylen, och jag skrek mumlade, ( om man kan säga så) för att det gjorde så jävla ont. Och det gick inte, han försökte igen, och igen & igen. Tillslut fick jag sätta mig upp på båren, och huka ihop som en säck, och jag skrek att jag ville ha lustgas, och Pierre höll min hand hela iden, var så trygg med honom, så lustgas fick jag, och han stack mig igen & igen & igen. Det gick bara inte. Vet att dom mumlade om att jag var fär trång mellan kotorna i ryggraden. När han stack mig sista gången, SKREK JAG AJ!!! , som bara den, tillochmed läkarna & barnmorskorna hoppade till och dom frågade vad det va som gjorde ont. Det var som miljontals nålstick i mitt vänstra ben. Han träffade en nerv, och det gjorde ta mig fan ont. Han som stack mig frågade om jag inte ville sövas istället, NEJ! sa jag. Dom fick ringa på en annan narkosläkare, som kom ner och satte denna bedövning. Han kom efter någon minut, och satte den på andra försöket! Underbara han tänkte jag. Tillochmed sa det till han tror jag.
Nu var det snabba ryck, nu fick jag lägga mig ner, och så satte dom något slags dropp i min andra han också. Och så kom den fram en maskerad läkare som sa att jag skulle säga till ifall jag kände något, när han tog en blöt bomullstuss på min mage. Men jag kände ingenting. Dom satte upp skynke, och Pierre satt vid mig helatiden. Sen så fick jag syrgas genom näsan, och jag kände mig mest yr. Sen så fick jag typ lite panik när jag inte kände av mina ben. Dom började och skära och jag såg ingenting, inte Pierre heller. Jag minns att jag försökte att hosta men det gick inte för att jag var bedövad från bröstkorgen ända ner till tårna.
Haha, jag frågade också Pierre ifall dom hade börjat o skära mig, iom att jag inte kände någonting, han sa:"nej, gos!" Men jag fattade att han sa så bara för att jag inte skulle få panik. Så sa jag: Omen säg nu! Han: Ja, dom har börjat. Sedan efter några minuter så hör vi ett skrik från Isabelle! Åh det var så lyckligt, Jag & Pierre kollar på varandra och bara ler. Och sedan säger dom "pappa, kan följa med" ...
Dom kom in och sa vad hon vägde osv. Mem dom berättade inte könet, jag ville att pappa Pierre skulle göra det! Dom sydde klart mig, jag var nog klar 30 minuter senare. Och dom kör mig direkt till Neonatal avdelningen, där Pierre sitter med våran dotter <3 När jag såg henne första gången så sa jag "Åhh, gud vad söt!" Det gick några sekunder och så säger Pierre, ska du inte fråga vad det blev? haha, jag var så borta och allt hade gått så snabbt. Så sa han att det var en dotter. Som jag visste ;) <3 Den stunden var underbar, och det kom in en barnmorska vid namn Inger som jag bara älskade! Underbar barnmorska! Hon gav mig lite värktabletter & en morfin spruta för värken jag skulle ha sedan när bedövningen hade gått ur kroppen. Hon frågade om vi ville ha fika nu eller om vi skulle gossa med vår dotter först.. Jag minns att jag sa: Jag vill ha mitt kaffe! :) Jag var så fruktansvärt kaffesugen! :P Efter några timmars goss med Isabelle, var vi inne på vårat förlossningsrum och fick våran Mamma & Pappa fika. OCh så ringde vi våra nära & kära. Min mamma störtgrät när jag ringde, hon var överlycklig & hade varit spänd & nervös hela dagen! Hon frågade & frågade hur vi mådde osv. Samma sak min syster, hon grät också. OCh min mormor <3 Det var också ett fint minne!
Vi spenderade några dagar inne på förlossningen, sedan blev vi förflyttade till Föräldra enheten inne på Neonatal.
Det var inte det roligaste jag varit med om i mitt liv. Men vi hade underbara sjuksköterskor där med.
Fredagen den 15:e Juli kom vi hem! Och här hemma har allt rullat på som det ska :)
Idag mår Isabelle jätte bra och återhämtar sig som hon ska. Hennes kurva går spik rakt rätt upp :) Hon väger nu 3930g & är 50,5 Cm lång! :)
Här är Isabelles kompisar från föräldragruppen. T.h Ronja - t.v Stefanie & i mitten Isabelle :)
Ska uppdatera när jag har lite mer tid om vad som händer på dagarna! <3
Pusspåer,'
Peaceovernout,'
JosefineJohansson,'
